Första slaget tog för långt upp över nacken. Klubban i hårt askträ fångades upp av fast ryggkött och rörelseenergin dog ut i en studsande, elastisk inbromsning. Klubban höll nästan på att träffa pekfingret på hans utspärrade vänsterhand i dess hala, tryckande grepp mot den kraftiga fiskkroppen. När den väldiga gäddan hade exploderat i en sista kraftfullt motstånd på botten av aluminiumbåten hade adrenalinet tagit överhanden och i villervallan hade vänsterhanden hamnat för nära det breda huvudet i försöket att tvinga den starka fisken still mot durken.
Nästa slag tog perfekt. Chocken mot det centrala nervsystemet strålade ut i den långa gäddkroppen och de en gång så kraftiga stjärtslagen övergick snabbt i en stelt uppspärrad vibrerande kramp. Ett kroppens sista desperata motstånd att undgå döden genom att stänga varje por, varje cell, i en autonom kramp för att stänga ute hotet.
Vid det tredje slaget kunde han känna hur brosket i skalltaket gav vika och klangen från klubban fick med ens en dovare färg och han visste att det var över.
Han måttade ytterligare ett slag mot fisken för att vara säker och sjönk sedan ned på aktertoften och trevade efter cigaretterna. Adrenalinet jagade fortfarande primitiva rysningar längst hans ryggrad. Efter att han för första gången sett gäddans väldiga bredsida skimra fram genom skymningsbestruket vatten hade fighten varit en dragkamp, inte bara mellan honom och fisken, utan också en kamp mellan hans egna instinkter om jakt och att döda och de tusentals timmar av erfarenhet som behövdes för att hålla huvudet tillräckligt kallt för att lyckas med kampen. Jaktinstinkten hade tagit över flera gånger och att han ändå lyckats med att inte knäcka linan var mycket att betrakta som tur.
Den var stor. Han hade ingen våg med så än fick han leva i ovisshet, men den var säkert över 12. Störst på många år. Nöjt lät han blicken smeka över fisken i ett försök att se sig mätt på väldigheten. I tankarna gick han igenom kampen igen för att befästa grunden för en god historia. Han såg framför sig hur han lade upp bytet på köksbordet över två uppslagna dagstidningar. Frun och barnens beundrande blickar. Morgonfikan på jobbet på måndag…
Det gällde att lägga upp storyn snyggt så att det framgick att triumfen var grundad på hans gedigna erfarenhet och inte på tur, utan att för den saken skull framstå som skrytsam.
Med ens kände han hur kvällskylan hade börjat smyga sig på och hur dessutom naturbehoven började göra sig påminda. Han plockande ihop sin utrustning i det allt svagare ljuset och gjorde en kalkyl i huvudet. Skulle han ta den åbäkiga aluminiumbåten i land och sätta sig och skita, eller skulle han knipa igen och vänta tills han kom hem?
Det var visserligen ganska välbehövligt att göra ifrån sig, men han bestämde sig ändå för att ta sig till bryggan. Det vara bara en timmes gång, det borde gå.
Han fick ordning på utrustningen, startade motorn och styrde fören rätt. Båten reste sig när han tryckte på och den stora gäddan kanade längst botten och stoppade mot hans gymnastikskor, efterlämnande blod och slem över det vita lädret. Helvete, det var ju hans arbetsskor! Han gav fiskkroppen en kraftig spark med undersulan så att den kanande tillbaka någon meter. Kylan brände i hans kinder i fartvinden och känslan av triumf började förbytas i irritation. Skorna alldeles nedblodade, kallt så förbannat och dessutom överdjävla skitnödig. Ibland kändes det som makterna var emot en.
Han förbannade sin egen girighet i att inte ha lagt fisken i den svarta plastsäcken när han ändå packade allt annat.
Han ville ha fisken där på durken. Synlig. Som en erövrad sjöjungfru. Låta blickarna spela över den då och då för att påminna sig själv om den stora segern. Nu fick han betala för sin fåfänga med ett par förstörda skor…
Plastsäcken! Där var lösningen! Om han sket i plastsäcken så slapp han gå i land och förtöja. Smart! Han saktade ned farten, lade ur växeln och såg sig omkring. Han var ensam i vårkvällen. Det var ännu för tidigt på året för fritidsbåtar.
Han letade fram den hopvikta säcken ur sin väska och riggade till den på durken. Han krånglade ned overallen till knäna och kämpade sig upp i någon slags halvbrygga över säcken och gjorde ifrån sig. Inget papper, men han krafsade rent med nypan så gott det gick och sköljde händerna i det kalla vattnet. Lättad virade han ihop säcken och kastade den utan en tanke överbord. Vem fan vill ha skit i båten? Han lyckades komma i overallen igen och satte sig bakom ratten, mycket bättre till mods. Strax var båten i plan igen. När han vände sig om såg han ett uppblåst, svart hörn av säcken avteckna sig skarpt mot fjärdens spegelblanka vatten, som bakkroppen på en algbetande, svart svan.
En stund senare var han framme vid båtklubben. Han lyfte iland sin utrustning och sist den väldiga gäddan. Det skulle bli skönt att komma hem till värmen. Men nu hade han ju ingen säck… Hur skulle han få hem den väldiga? Han kunde ju inte lägga fisken lös på kombins plyschklädsel. Vira in den i overallen? Nej, det var illa nog med de förstörda skorna.
Han lastade in fiskegrejerna i bilen, gick sedan tillbaka och lyfte gäddan och lade den på betongfundamentet som höll bryggan. När han tidigare lämnat bryggan hade det varit full våraktivitet bland de upplagda båtarna, men nu var allt tyst och stilla. Synd, han hade gärna visat upp monstergäddan för häpnande båtklubbsgrannar. Försökt att ge bort den. I de sista minutrarna av skymningsljus tog han några bilder med sin mobiltelefon. Blixten ville inte fungera och man kunde se att bilderna föreställde en gädda, men bättre än så blev det inte.
Han studerade gäddan en gång till, försökte mätta ögonen med synintrycket.
Det lät sig inte göras och till sist drev kylan honom att slita sig från fisken och gå mot bilen.
Fisken hade redan fått ljusa fläckar på de partier som legat mot durken. Ögonens hinna hade mattas något och förmådde inte reflektera de stjärnor som hade börjat tändas på den mörknande himlen. En skata som störts i sina kvällsförberedelser landade nyfiket på fundamentet bredvid den imponerande kroppen redan innan motorljuden från den försvinnande kombin hade dött ut. Den pigga, blanka svartheten i skatans öga möttes av död hornhinna och ett löfte om dagars bekvämlighet i den ständiga jakten på föda.
Han satt i bilen och lät den behagliga värmen från fläkten driva gråkulenheten ur honom. Han var nöjd. Visserligen hade det varit roligt att kunna imponera på fru och barn och kanske någon granne med den stora fisken. Att lämna den vid båtklubben var lite av ett smolk i glädjebägaren.
Men strunt samma. Han var en tillräckligt erfaren fiskare för att inte behöva bevis för sina segrar. Klart att folk skulle ta honom på orden.
Han blev behagligt sömning av bilvärmen och kom in i tankar om vem han var och vad han hade för plats på jorden. Han var helt klart i toppen på näringskedjan och den stora gädda han just fångat var ett kvitto på att han fortfarande var i kontakt med sin urinstinkt. Att jaga och att bestämma över liv och död. Han kände sig belåten med sin skicklighet som fångstman. Han tänkte på livet och vad som kommer sen. Lekte med tanken på reinkarnation och roade sig med att fundera ut vad han skulle återfödas till.
Kanske en björn? En späckhuggare? Eller en svart panter? Han stod ju på toppen av näringskedjan och kunde bevisligen göra bra ifrån sig… Han kunde ju rimligtvis inte återfödas som någonting mesigt?
Han vevade ned bilrutan och lät en fimp virvla ut i mörkret. Ja, en svart panter skulle bli bra.
Det var han värd…